Limerick

Staden Limerick grundades av vikingarna år 812 och tros ha fått stadsprivilegier redan 1197, efter den normandiska erövringen. Dess iriska namn är Cathair Luimnigh och dess valspråk är - "An ancient city well versed in the arts of war." (Urbs antiqua fuit studiisque asperrima belli ). Limerick har varit belägrat ett otal gånger av olika angripare. Vikingarna kom att drivas på flykten av de irländska klanhövdingarna, men de i sin tur fick stryka på foten när normanderna kom 1173. Omkring år 1200 byggde man det slott som finns avbildat i stadsvapnet, King John's Castle, på order av Johan I av England (även känd som "Johan utan land"). Slottet är beläget vid Shannon, där den mynnar ut i en havsvik som för kallades för Loch Luimnigh. Det är därifrån som området fått sitt iriska namn.

Under perioden efter den normandiska erövringen expanderade Limerick. Omkring 1574 var det rikt och väl befäst: "Limerick är långt vackrare och mer välbyggt än någon annan av Irlands städer, helt omgiven av höga murar av huggen marmor... det finns inga andra ingångar än två broar av sten, varav den ena vilar på 14 bågar, och den andra 8... till största delen är husen byggda av svart marmor och har formen av en fästning eller en borg" Så beskrevs staden i en rapport till den spanske ambassadören på Irland. Limerick hade vid det laget växt och var nu beläget dels på Kings' Island, en ö i havsviken, och dels på sydsidan av floden Shannon.

I modern tid har Limerick haft en lång historia av hög arbetslöshet, svag ekonomi och stor utvandring. En viss insats gjordes 1829 av en engelsman vid namn Charles Walker när han startade en skola för spetstillverkning. Detta var ursprunget till limerickspetsen, som skulle komma att bli den dyraste och finaste av all irländsk spets. På Världsutställningen i Wien 1873 kunde man köpa irländska, handknypplade spetsar, dåtidens lyxartiklar som kostade 100 gånger mer än den maskintillverkade spetsen från Nottingham. Limerickspetsen är i strikt mening ingen spets utan en sorts broderi på tunn väv. Charles Walker valde Limerick för sin skola bland annat på grund av det stora antalet arbetslösa unga kvinnor i staden. Det var inte lätt att få en plats på någon av spetsmanufakturerna, för att komma ifråga krävdes läkarintyg, referenser från någon inflytelserik person och intyg på att man var mellan 11 och 14 år gammal. För den som fick anställning inom spetstillverkningen kunde det innebära en helt ny social ställning, bättre bostadsförhållanden och möjlighet att sätta undan ett litet sparkapital. När Charles Walker gick bort 1843 var omkring 1700 flickor och kvinnor sysselsatta med spetstillverkning i Limerick. Spetsen broderades för hand på ett slags gles väv, som tidigare hade varit handvävd och dyr. Det var efter att väven börjat maskintillverkas som spetsindustrin kunde expandera, men handgjord spets var fortfarande en dyrbar och exklusiv produkt som bara de rikaste hade råd med.

(Läs mer: Limerick Lace - A Social History and a Maker's Manual) 1996 hamnade Limerick i centrum för den läsande omvärldens intresse när den irländske författaren Frank McCourt publicerade sina memoarer, Ängeln på sjunde trappsteget. Boken handlar om författarens barndom i 1930 och 40-talens nedgångna, smutsiga och fattiga slumkvarter. Den blev en enorm succé, fick Pulitzerpriset och filmades 1999. Slumkvarteren som beskrivs i boken har för länge sedan rivits och många av Limericks nuvarande invånare var inte så förtjusta över hur deras stad beskrevs i boken. Limerick har liksom de flesta irländska städer fått en ansiktslyftning under 1990-talets ekonomiska uppgång. Dessutom har det nya välståndet fått till följd att emigrationen från Limerick nästan upphört. Numera är det fler personer som immigrerar dit. Limerick har till exempel störst andel polska invånare av alla irländska städer (ca 10000 personer), och kan skryta med en rysk delikatessaffär, ett kinesiskt snabbköp och åtskilliga asiatiska, afrikanska och karibiska butiker.