Laois

Laois upprättades år 1556 av Maria I av England och döptes till Queens' County. Det nuvarande namnet fick det först efter det irländska frihetskriget.

Portlaoise, den administrativa huvudstaden hette tidigare Maryborough.

Två gånger har Laois koloniserats av engelsmännen, den första gången 1556 när earlen av Sussex fördrev klanen O'Moore från området och försökte att ersätta dem med engelska nybyggare. Den andra under 1600-talet när fler engelsmän fick förläningar och arrendatorer följde efter.

Den lilla staden Portarlington har en mycket speciell historia. Laoise blev hemort för en grupp franska hugenotter på 1690-talet, som stödde Wilhelm av Oranien under det engelska tronföljdskriget. Efter att han blivit kung av England fick de lov att bosätta sig på Irland, då Louis IX upphävt ediktet i Nantes och deras religion var olaglig.

Portarlington var hugenotternas stad, den grundades av franska protestanter efter det engelska tronföljdskriget, och deras inflytande var sådant att av alla hugenotternas bosättningar på Irland är Portarlington den mest utpräglade. När Portarlington nyligen högtillhöll sitt ovanliga ursprung var den förste som skrev sitt namn i gästboken ättling till en av de franska soldater som kom till Irland på 1600-talet.

Hugenotterna kom ofta till Irland på omvägar. Många flydde undan religiösa förföljelser, som exempel till Holland där de förenade sig med Wilhelm av Oraniens styrkor, och när freden kom kunde de inte återvända till sina hemländer. Det engelska parlamentet var irriterade och besvärade över Wilhelms generösa donationer till holländarna och hugenotterna, och man beslöt att låta dem bo i kolonier på Irland, på mark som konfiskerats från katolikerna. De tidiga franska bosättarna på Irland var vanligtvis civila, men Portarlington var en militär bosättning vars invånare försökte dryga ut sina pensioner med småbruk i mosslandet.

Portarlington hade redan 1666 koloniserats av engelska bosättare på katolska egendomar, och därifrån har det fått sitt namn, efter Lord Arlington. En karta från 1678 i National Library visar en liten befästning med fyra gator som utgår från ett marknadstorg, en prydlig liten gränsstad skulle man kanske kunna tro. Men tronföljdskriget hade undergrävt verksamheten, och till slut hade engelsmännen lämnat makten åt irländarna. Och de skulle förbli i minoritet; år 1700 var det fem engelska familjer, att jämföra med över sextio franska.

Donationen till Markisen av Ruvigny följde efter att den tidigare ägaren till Portarlington, Sir Patrick Trant, hade förlorat allt till följd av sina jakobitiska sympatier. Den var inte desto mindre en personlig favör från Kung Wilhelm till en vän. Sådana gåvor ogillades av det engelska parlamentet, som ville sälja av irländsk mark för att kunna betala sina krigsskulder. I enlighet med en lagändring 1711 upphävdes alla arrendekontrakt på markisens mark. Detta var en märklig behandling i hugenotternas ögon, särskilt som de var ytterst fattiga och fortfarande inte hade vant sig vid sin nya livssituation. De blev också snart tagna till nåder igen, och deras kontrakt återupprättades, antagligen för att den protestantiska regeringen på Irland behövde allt stöd den kunde få. Det är en historisk ironi att hugenotterna som var laglösa i sitt hemland skulle komma att finna sig i så nära förbund med etablissemanget på Irland bara några år senare.

Kolonin blomstrade, för hugenotterna var företagsamma och duktiga till skillnad från de nybyggare som huvudsakligen motiverats av en önskan om jordegendomar. Torvmossar dikades ut till jordbruk, man byggde hus i den franska stilen och samlade ihop pengar till två kyrkor, en liten för de återstående engelska invånarna och en större för fransmännen. Den prydliga handskrivna kyrkobokföringen, som fortfarande finns bevarad, är helt och hållet på franska ända fram tills 1816 och är ganska utförlig. De flesta poster återger födelsedatum och klockslag och i början även föräldrarnas hemort i Frankrike. De flesta fäderna hade haft framstående positioner i det militära. I själva verket får man ett intryck av att den lilla kolonin var en tätt sluten gemenskap, och som i viss mån vilade på sina lagrar, där de äldre männen satt och smuttade på tekoppar under träden på torget, iförda sina scharlakansröda kappor. Berättelser om flykten från Frankrike fördes vidare muntligt från generation till generation. Madame de Champagne påminner läsarna av hennes "Journal" om hur hon flydde med sin familj från La Rochelle i tre tomma vinfat, och kastades omkring på Biscayabukten under en storm som varade i åtta dagar.

En gång i tiden fanns det så många som sexton franska skolor, och ryktet säger att den blivande Hertigen av Wellington var elev vid en av dem. I Portarlington säger man att det var där han lärde sig att tycka illa om Frankrike och fransmän, och att franska revolutionen bara spädde på det hela. Numera har det franska inflytandet dött ut, men minnena lever kvar i den franska kyrkobokföringen och arkitekturen.

Många av husen har renoverats och fått nya fasader, men gårdar och en del byggnadsdetaljer visar fortfarande otvetydigt franskt inflytande. Vid Patrick Street finns fortfarande några hus med bara en dörr på framsidan, medan fönstren vetter åt baksidan, gården och solskenet. Prydliga trottoarer och hus med branta tak, omgivna av päronträd, var typiska inslag. Gravstenarna på kyrkogården bär många franska namn, några av deras sentida ättlingar bor kvar i staden.

(Ireland's Huguenots And Their Refuge, 1662-1745)